Att vara radiolyssnare idag är som att stå på en bro och blicka ut över en förorenad flod som sakta och bubblande glider fram under en. Floden drar med sig en blandning av allsköns otrevligheter, döda katter, havererade bilvrak och krossat byggnadsmaterial, men vid sällsynta tillfällen hoppar det upp en festligt gul eller blå ballong ur den bruna ytan. Det är sådana tillfällen man väntar på, medan man spanar ut över eländet. Ur de skottkärror med värdelöst grus som vräks emot oss från Sveriges Radio, trillar det då och då ut ett guldkorn. Man måste se ljuset ibland också.
Söndagen den 1 april intervjuade Ulf Elfving i sin programserie ”Elfving möter” två av intelligentians giganter i detta land: Ebba Witt-Brattström, litteraturhistoriker och ädelfeminist som var med då Sveriges feminister fixade aborträtt och varannan damernas i riksdagen, och Horace Engdahl, författaren, litteraturvetaren och kritikern som varit ständig sekreterare i Svenska Akademien.
Konversationen gnistrar på mycket hög, intellektuell nivå. Lyssna själv: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3855029.mp3
De båda är inte nådiga mot dagens kunskapslösa samhälle och säger sanningen om den svenska skolan. Deras barn läser till exempel inte alls lika mycket som de själva gjorde under sin barndom och de är oroade över detta.
Witt-Brattström: ”Vi är ett litet land och dessutom inte särskilt bildade längre” … ”Det är en sviken generation vi har idag, som kommer till högskolan och inte ens kan skriva korrekta meningar” … ”Det bästa med nobelpriset i litteratur är att man, åtminstone en dag under året över hela världen säger ’Litteratur är viktigt’” varpå hon hårdsågar Svenska Akademien i ett trevligt hållet brandtal.
Media har inte direkt varit nådiga mot de båda, men vad är att förvänta sig i ett land där Svensktoppen och hästkapplöpningar väger tyngre än kärnfysik. Engdahl har bland annat kallats för ”bildningshögfärdig” och ”intellektuell snobb”. Jojo. Smicker, skulle jag vilja säga. ”Kloktok” rättar hans kloka hustru.
Men det måste ha känts lite träligt för dessa två kloka människor att få sina ord ständigt avbrutna av P4:s själlösa, monotona ”skrikmusik”. Skillnaden i verkshöjd var påtaglig och visade att Radio Stockholm egentligen inte förstod vilka guldklimpar de hade i studion. Som tur är, slipper du höra musiken när du lyssnar på MP3-filen ovan.
Vi måste sluta nedvärdera kunskap
I en likaledes klok artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet 1 april uppmärksammas samma sak. Artikeln heter ”Vi måste sluta nedvärdera kunskap” och är skriven av professorn i historia Dick Harrison och författaren och f.d. gymnasieläraren Katarina Harrison Lindbergh.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-sluta-nedvardera-kunskap_6968105.svd
De frågar sig varför någon över huvud taget vill bli lärare i Sverige idag, när samhället så totalt föraktar all seriös kunskap, och avslutar texten med följande råsop:
”Ett land vars invånare vägrar att förkovra sig är på sikt dömt till undergång.
…
Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda resultat i skolan. Sverige har vad det kan förvänta sig i den vägen. Men det behöver inte vara så. Vi som vill ha kunskapen kan göra motstånd. Vi kan skapa en folkrörelse för bildning, ideligen lyfta oss själva och vägra finna oss i att andra förminskar det som är viktigt. Annars lär vi tala om låga löner, betygsinflation och lärarflykt i det oändliga, utan att det blir bättre. Folkrörelser har skapats förr, när många ansett att något är fel.
Det är dags att anta utmaningen. Det är tid att kräva ett samhälle som på allvar premierar kunskap.”
Dick och Katarina, jag älskar er(a åsikter)!! När ni startar folkrörelsen vill jag vara med!
Undantagen som bekräftar regeln
Men visst finns det grundskolor värda namnet idag. Jag vill särskilt nämna Internationella Engelska Skolan (http://engelska.se/), en helt vanlig svensk grundskola som följer alla svenska regler, men där hälften av undervisningen sker på engelska. (Ej att förväxla med Engelska skolan i Fisksätra som nyligen fått skrapor av Skolinspektionen.)
Reglerna är stenhårda (dvs som skolan var på min tid). Lärarna tilltalas Mr. A och Miss B och oavsett hur arga ungarna är på sina lärare kallar de dem fortfarande för Mr. A och Miss B. Datorerna som skolan delat ut får bara användas till undervisningen och inte till spel och Facebook på skoltid, och det ser man till att hålla. Mobiltelefoner och liknande är helt förbjudna under skoltid och till och med tuggummi på lektionstid ger en anmärkning. Två anmärkningar på en vecka ger kvarsittning.
Alla läxor och allt skolmaterial finns på webben och alla läxor ska levereras via webben. Det går inte att prata sig ifrån en läxa. Men så känner eleverna ansvar också. Oavsett hur sjuk min unge är, så gör hon läxan om hon så ska göra den liggande i sängen, och ser till att den är inskickad före utsatt tid. Och de får läsa stora, tjocka böcker på engelska och svenska, om ”trista” ämnen såsom Warszawas ghetto, döden och sånt, som en vanlig tuggummiunge skulle slänga direkt efter att ha läst en sida, och slå upp en Frida eller Hänt Extra istället.
Oj, vad de lär sig. Min unge talar numera sån där högfärdig amerikansk-engelska som jag blir alldeles avundsjuk på. Och då har jag ändå rest världen runt och pratat med fysiker och astronomer och tror mig tala någorlunda bra engelska.
Allt är inte mörker i den svenska skolan, utan det finns små ljuspunkter, men som i fallet IES kommer de inte från Sverige utan från ställen där man fortfarande har icke-socialistiska värderingar som disciplin, högt uppsatta mål och betyg.
Läs mer
Jag har faktiskt blivit förvånad över P4 tidigare och rapporterat detta:
Om Annika Linde, statsepidemiolog: http://blogg.idg.se/realistklubben/2011/10/18/klok-kvinna-pa-radio-stockholm/
Om Johan von Schreeb som startade Läkare utan gränser i Sverige: http://blogg.techworld.idg.se/realistklubben/2011/04/17/en-realist-pa-radio/