Det händer väldigt lite i Sverige egentligen, så lite att jag undrar om de inte borda ha självrespekt nog på Radio Stockholm att låta nyhetsuppläsaren i Stockholmsnytt säga. ”Det har inte hänt något av värde. Fortsätt spela musik istället”. De kan tjata hela dagen om en folkomröstning om hemtjänstavgifterna i Tyresö och lägga ut väldiga tider på att nämna vem som var reporter och ljudtekniker och vem som hade gjort undersökningsarbetet. Något som är bortglömt cirka 3,7 sekunder senare. Det handlar om att låta mun gå, bara, i avsaknad av något verkligt att säga.
Vänsterpressens löpsedlar är fulla av pladder om Fredrik Reinfeldts separation. Det sker med ord som ”Reinfeldt mörkade separationen i X dagar”, som om han begått någon sorts brott. Att ”mörklägga” är att undanhålla information som allmänheten rimligtvis borde ha fått. Vem har något som helst med statsministerns äktenskap att göra? Definitivt inte Aftonbluddret.
Finns det inga skandaler, får man hitta på. Och när inte ens det hjälper så faller man tillbaka i graceful degradation och drar upp stora löpsedlar med ”De är rikast i Nacka”. Då vet man att nyhetstorkan är total.
Tacka polisen
Så i förrgår hände det: Ett gäng beväpnade rånare rånade en gulsmedsbutik på Söder och polisen gav dem svar på tal. Det blev lite kulhål i fasader och fönster här och var, men ingen kom till skada. Under hela dagen antydde journalisterna, och kom så nära det gick, utan att säga det rätt ut, att ”Fy vad otrevliga poliserna är som skjuter mitt inne i stan. Ska de hålla på att skjuta så där? Det måste vara tjänstefel.” Underförstått: ”Vi hatar polisen. Allt de gör är fel. Det är vårt jobb att misskreditera polisen.”
Ingen tackade polisen offentligt för att de grep tre farliga, skjutglada rånare, som förmodligen skulle finansiera ett brottssyndikat med pengarna, sälja knark och döda ännu flera, på lång sikt. Att brottslingarna också var med och sköt nämndes inte alls.
Därför vill jag offentligt och öppet tacka polisen för att de utfört sitt farliga jobb med sitt eget liv som insats, gripit tre farliga galningar och skyddat oss medborgare från rånarnas vidare framfart. Tyvärr är de väl ute och skjuter igen om tre år. Det måste vara tröstlöst att vara polis.
Tillbaka i träsket
Det föds väl 300 ungar varje dygn i Sverige. Så föddes en ny prinsessa. Hon fick namnet Estelle (stjärna). Va? Ett icke-svenskt namn? Det skrev skvallerpressen spaltkilometer om. För att inte tala om allt svammel som skrevs innan födseln. Noll-information. Spekulationer om inget alls.
Melodifestivalen kom som en längre belöning för allt rotande i ingenting-nyheterna. Idag gick Ulf Elfving runt bland förväntansfulla i publikområdet utanför Melodifestival-lokalen. Där satt två damer i en soffa utanför och hade suttit där hela dagen, och Ulf frågade varför det satt där. ”Vi sitter här för att vänta på artisterna. Det är såå spännande”. Man tar sig för pannan. Men Eurovision Song Contest har sitt berättigande, även om Azerbadjan inte har något berättigande alls (http://blogg.idg.se/realistklubben/2012/01/02/melodifestivalen-dragen-i-smutsen/).
Jag blir alltid lika bedrövad när jag står i ett snabbköp och ser människor famla i hyllorna efter Aftonbladet, Expressen, TV-tidningarna, Vecko-Revyn och liknande och tänker att: ”Stackars människor. Har de inga vidare vyer? Tror de på det där? Det måste de väl göra, annars lägger de väl inte ut pengar på det.”
Det finns inte mycket annat att göra än att citera realisten Ralph Lundsten när han i sin bok Lustbarheter skriver ”Varför över huvud taget gynna dåliga dags- och veckotidningar – det åtgår stora skogar varje dag för att sprida vinklat nonsens!!!”